Brinner Paris?

Frågan ställdes en gång av Hitler till den tyske kommendanten i Paris, von Cholitz. Svaret idag är, som då, - nej. Paris brinner inte. Svenska kvällspressen skriver upphetsande, okunniga, rubriker att Paris brinner (vad är det för idioter som skriver rubrikerna?). Min hustrus son ringer och är orolig för sin mamma.
Vad som har hänt är att två galningar, utan störthjälm, på en trimmad mini-motorcykel, kör rakt in i en polisbil och omkommer tragiskt.
Det händer inte i Paris utan i en förort, 45 km från Paris. Stället heter Villiers-le-Bel och ligger alldeles vid Mantes-la- Jolie, en otrolig stad med en mardröm av nedslitna höghus, tristess, hopplöshet, muslimska getton, maktlösa lokalpolitiker och trötta och brutala poliser. Jag läser lokaltidningen ”Le Parisiens” lokalbilaga över vårt departement, Les Yvelines, varje dag. Jag kan säga att i varje nummer förekommer artiklar om Mantes- la- Jolie, som handlar om våld, våldtäkter, rån, brända bilar och skolor, inbrott, knark och andra förfärligheter. Jag suckar och tänker att det borde vara en fasa att vara maire (borgmästare) där och jag kan intyga att han ser ganska rufsig och tilltufsad ut i intervjuerna på TV.

Men vad hände då? – Jo, två idioter, 15 och 16 år gamla, sätter sig på en trimmad, förbjuden minimotorcykel, 80 kubik, och brassar iväg utan störthjälmar, vett och sans, omdöme eller den minsta trafikvett, får syn på en polisbil, grips av skräck, vinglar och frontalkrockar med sagda snutbil. De kastas till marken med svåra hjärnskador, medan poliserna rusar ut ur sin bil och kallar på hjälp. Här går åsikterna isär, men en pöbelhop växer snabbt upp och hotar poliserna som flyr fältet för at undgå lynchning. Pompierna (brandmännen) anländer snabbt, men lyckas inte få liv i pojkarna. Många säger att de blev hindrade att komma fram av pöbeln som omringade offren.
Så börjar plundringen och vandaliseringen, ungefär som under den franska revolutionen. Orsaken till att allt går så snabbt, beror enligt på experterna, att alla har mobiltelefoner och kan kalla samman sina trupper och gäng för att gå till attack. Det rör sig här om organiserade, kriminella ligor, som ser chansen att ta för sig och rena vandaler s.k. ”casseurs” som överhuvudtaget inte har några idéer, utan bara vill ha lite kul och protestera mot makten. De blir snabbt fulla och tämligen höga av allahanda knark, spärrarna i själen släpps snabbt och man vågar göra det mesta inom gruppens trygghet, maskerad, beväpnad och kaxig. Ett nytt element har dykt upp – poliserna har blivit skjutna av hagelgevär på nära håll, ingen har ännu dött, men många ligger svårt skadade trots skottsäkra västar.
Tragedin är att vandaliseringen drabbar det egna närsamhället. Alla butiker som plundras och bränns, får svårigheter och läggs i många fall ned, med arbetslöshet och försämrad service som följd. Nedbrända skolor och dagis ger oöverskådliga problem för hårt arbetande föräldrar, som redan innan har svårt att få livet at gå ihop. Personliga katastrofer med alla nedbrända bilar, - hur skall jag komma till jobbet, hur skall jag kunna handla och hur skall barnen komma till dagis, hur skall jag ha råd att skaffa en ny risig bil?
Till allt detta kommer sämre säkerhet med stormade polisstationer och ett nedbränt bibliotek, som för tankarna till nazisternas autodaféer och den ideologiska förstörelsen av det berömda biblioteket i Sarajevo.

Sarkonixon var för tillfället i Kina och kunde inte göra mycket. Han är för övrigt bränd bland alla invandrarungdomar efter det han kallade dem för idioter och busar förra året. Michèle Alliot-Marie, förkortad MAM, som är inrikesminister och en ganska mesig kvinna, åker pliktskyldigast ut till slagfältet, men gör en ganska slät figur. Ingen tar henne egentligen på allvar.

Frågan är när detta kommer till Sverige och andra invandrarnationer, som inte lyckats integrera de objudna gästerna, för det kan man väl kalla folk som kommer in i landet utan några som helst papper eller pass och som utnyttjar våra generösa asyllagar för sina egna syften. Får vi komma till deras länder, köpa hus eller starta business? Aldrig i livet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från AFP/Martin Bureau

Nya glada strejker och Mikaels skola

Idag har ”les Fonctionnaires”, de offentligt anställda, annonserat strejk. Lärare, folk från skatteverket, sjuksystrar och brevbärare anser att de är illa behandlade. I verkligheten har de betydligt bättre än de privat anställda med säker anställning, bättre pension och alltid förtur när det gäller att låna i banker. Lönerna är kanske lite lägre men de vinner alltid i längden. ”Les Fonctionnaires” strejkar ofta, dock inte lika mycket som tåg bolagets anställda. Orsaken är att av Frankrikes 1,8 miljoner fack anslutna, så består ”les Fonctionnaires” fackföreningar av c:a 1 miljoner, resten är arbetare och privat anställda. När de privilegierade offentlig anställda strejkar här i landet räknas det som lyxstrejker och öppen utpressning. Men de värsta skurkarna är naturligtvis de anställda tågbolaget SNCF och metro/buss-bolaget RATP, som flera gånger per år tar hederliga, fattiga, arbetsamma människor som gisslan och låter dem leva igenom ”la galère”, galärslavens hårda villkor i timslånga bilköer och fullproppade metros som kommer en gång per halvtimme.
Någon berättade att hon hade sett en lapp på en busshållplats med texten: ”Tack RATP, på grund av er har jag idag fått sparken från jobbet”. Jag tror inte de kommunistiska fack pamparna på CGT eller FO bryr sig, särskilt om privatanställda blir av med jobbet, bara de själva får ha kvar sina förmåner, som ingen annan har på den franska arbetsmarknaden. Hoppas bara att Sarkonixon i detta enda fall inte ger med sig. Jag har själv erfarenheter från arroganta och stroppiga ombudsmän från den fullständigt sanslösa fackföreningen SIF, så jag vet vad det handlar om.

Det finns en udda grupp till i denna konflikt. Det är skolungdomarna, som naturligtvis hoppas på en massiv strejk av lärarna så de kan stanna hemma och slappa. Mina två söner hör till den gruppen. Min äldste son Niklas går på ett tekniskt gymnasium i Levallois en ort i utkanten av Paris. Hans lärare och klasskamrater bor alla långt ut i förorterna och har inte haft en chans att komma till skolan, således har Niklas legas på soff locket i över en vecka och inte behövt lyfta ett finger.
Min yngste son Mikael, har otur. Han går på ett gymnasium, Lycée Pasteur, i den fina förorten Neuilly-sur-Seine, där Sarkonixon var borgmästare i många år. Lärare och elever bor i närheten av skolan och verksamheten har därför kunna fortsätta. Inte ens strejken av ”les Fonctionnaires” idag har påverkat verksamheten och Mikael är bittert besviken. Hans skola är det klassiska exemplet på den usla, auktoritära, franska korvstoppnings skolan. Jag har desperat försökt få över gossarna till skola i Sverige men deras moder har hittills vägrat envist.
I den franska skolan trycks eleven ned och meddelas att han/hon är värdelös och totalt ointelligent. Sarko har meddelat att han vill göra ett modernt Frankrike, men tycks ha glömt skolan. En stor reform är i alla fall att barnen slipper gå i skolan på lördagar, något som jag slapp för 40 år sedan.
Kontakten föräldrar – lärare är helt otrolig. En förälder kan aldrig ringa en lärare, inte ens skicka e-post, utan måste, krypande och vördnadsfullt, skriva brev till respektive lärare för att få ett sammanträffande. Då ses man i ett konferensrum, - att få se skolan på ett naturligt och angenämt sätt är otänkbart.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto från Mikaels hemska skola Lycée Pasteur, www.mairie-neuillysurseine.fr

Strejk, strejk, strejk…

Frankrike är lamslaget av tåg-, buss- och metrostrejken. Särskilt drabbat är Ile-de France, området där Paris är beläget. Varje morgon och varje kväll drabbas Paris med förorter av trafikinfarkt. Det tar tre timmar för en förortsbo att ta sig in 25 – 30 km in till Paris, som vanligtvis tar 20 – 30 minuter.. Sett från ovan i helikopter är staden med förorter en enda bilkö, som beräknas vara omkring 400 km lång. Tittar man på trafiksiten, http://www.sytadin.tm.fr, är nästan allt markerat rött.

Varför? - Jo, vår allestädes närvarande president Sarkonixon vill avskaffa järnvägspersonalens, ”Les Chiminots”, särskilda förmåner, som innebär pension vid 55 års ålder och högre pension än alla andra på den franska arbetsmarknaden. Ett tämligen rimligt krav. Varför skall de ha större förmåner än alla andra?
Fackförbunden CGT, FO och andra som är inblandade har på ett skamligt sätt, under åratal, strejkat vid stora helger för att pressa ut högre löner och andra förmåner. Offren att publiken, lågavlönade, ensamma mödrar och folk som vill komma till sina jobb eller resa. Vad jag kan komma ihåg så har vi haft tåg- och metrostrejker flera gånger per år. Sarko vill göra som Margaret Thatcher, ta strid och knäcka facken en gång för alla.

Men det finns ju grupper som är tacksamma. Mina söner som går i fransk skola är saliga, eftersom lärarna och många elever inte kan komma till jobbet och de får ett extra lov, skolan stängs helt enkelt.
Tidningarnas rubriker är : ”La Galère” och ”La Pagaille”, vilket ungefär betyder, vilket helvete (syftar på att vara galärslav) och vilken röra. På TV ser jag hur köerna står still, tusentals skotrar och motorcyklar och tusentals inbyltade cyklister, för det är en köldknäpp just nu. Men även inlines och sparkcyklar. Olyckorna ökar också. Vanligtvis är det snitt 5 motorcykelolyckor per dag, nu har det rusat upp till 40.

Folk börjar bli förtvivlade och arga. Man har tvingats skicka kravallpolis till metrostationer och busshållplatser, där känslorna har svämmat över. Annars brukar publiken här vara ganska toleranta mot strejkande, men nu är det annat.
De kommunistiska fackförbunden är envisa och står på sig. Det handlar inte bara om förmånerna, utan det är en strid mot Sarko och högern. Han å sin sida vill inte ge efter en tum och säger att det inte är förhandlingsbart.
Men motståndet börjar vittra och allt fler Cheminots återgår till arbetet, men fortfarande är inte sista ordet sagt och fransmännen får finna sig i att sitta i kö, missa flyg, möten, dagis och jobbet. Jag undrar om Sarko och regeringen med Fillon i spetsen också sitter i bilkö? De brukar ha motorcykeleskort, men det lär inte anslå mot en trafikinfarkt.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av liberation.fr och terresacre.org

Svart städhjälp och andra svåra brott

Moraltanterna dominerar i svensk press. Nu förfasar man sig över alla politiker som anlitar svart arbetskraft, jag menar inte våra bröder och systrar från Afrika, utan jobb utan att betala skatt. Jag kan ärligen bekänna att jag under mitt långa liv, aldrig betalt in skatt för städning, snickare, murare, målare eller barnpassning.
Det är en kombination av snålhet och politisk protest. Sverige har världens högsta skattetryck (eller i varje fall, har haft) och många gånger dubbelbeskattas man. Det rör sig om så små summor och alla tjänar på affären (utom staten). Varför skulle jag betala? Och varför skall arbetstagaren betala?
I Frankrike finns ett system med checkar. Man köper exempelvis en check för 100 kr och betalar barnflickan med den. Men 50 kr av beloppet är skatter och avgifter. Skall hon ha 100 kr i lön måste man således betala med två checkar. Ett enkelt system.
Moraltanterna bland journalisterna som skriver om svarta tjänster, anlitar förmodligen alla svart arbetskraft. – Hur gör man, förresten, om man verkligen vill betala skatt ? Vart går man? Det vore kul att veta.

En av mina vänner fick för några år sedan en mycket hög befattning inom den offentliga sektorn och kunde med en suck bekräfta att man fick övergå till vit arbetskraft därhemma. Hotet från snokande journalister var alltför stort. Men den höjda lönen var så bra att det lönade sig ändå.

När jag var i Sverige seglade Schenströmaffären upp. Bedrövligt. Ingrid Schenström blev uppspikad på väggen för att hon var en kvinna. Hade Lars Danielsson kysst Helena Stålnert på krogen, hade det säkert inte varit någon fara. Dessutom hade inte Schenström jouren ensam. Men tidningarna sålde lösnummer och det är väl det som gäller. Som en sista tanke kan man alltid säga att det var klumpigt att gå ut på krogen och supa till och hångla. Bättre att ta in på hotell och beställa på rummet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från www.svartstadhjälp.se

Sverige – Frankrike

Att bila från Stockholm till Paris är en seg tillställning som har sina sidor. Vi tog två dagar på oss. I november är vädret opålitligt. Vid avfärden från Sörmland kl. sex på morgonen låg snön och vid ankomsten till Paris vid 18-tiden var et 18 grader varmt. Vi körde på en lördag och söndag för att slippa lastbilar, men trots det var det mycket lastbilar i farten, framför allt i Tyskland. Trafiken var gles i Sverige och intensiv på Autobahn i Tyskland.

Dåliga restauranger
Jag har kört ned till Skåne, tur och retur, varje år de senaste 40 åren. Sakta har vägarna blivit bättre, men standarden på restaurangerna utefter vägen lika usel. Räddningen är McDonalds som har ställen längs med vägen, så man i alla fall inte svälter. Jag frågar mig hur det egentligen är möjligt att servera så dålig och tråkig mat längs med E4:an. Köksmästarna måste verkligen hata sina kunder. Rekordet slog av restaurangen Dinners i Ödeshög, där personalen går runt i smutsiga T-shits, serverar fabrikslagad mat från odiskade kastruller och hade en obeskrivligt äcklig toalett. Toaletterna är överlag snuskiga och ofräscha längs med vägen.

Öresundsbron
Jag kör alltid omvägen över Öresundsbron, som jag tycker är fantastisk. Det är en glädje att slippa Öresundsbolagets trista färjor med sin sura personal, som trafikerade Limhamn – Dragör. Det känns som att lyfta med ett flygplan när man kör upp på bron. Det finns ett trick med bron. När man åker mot Tyskland kan man ta en kombinationsbiljett med Rødby – Puttgarden, men kommer man från andra hållet bör man köpa separata biljetter. Orsaken är det dåligt genomtänkta betalningssystemet. Man kan betala med kreditkort vid bron. Då finns det flera infarter och ingen kö. Har man en kombinationsbiljett, måste man visa upp den i en manuell lucka, vilket kan betyda lång väntan i kö, eftersom man för det mesta bara har en lucka öppen.

Färjorna
Jag tycker att vägen genom Danmark är seg och man håller äntligen på att komplettera motorvägen ända fram till Rødby. När man kör ombord på färjan hoppas man alltid att färjan är tysk. Då är maten bättre och personalen trevlig och uppmärksam. Danskarna har aldrig varit bra på service. Menyn har inte förändrats på många år, så man är ganska trött på den. Jag har aldrig lyckats förstå varför danskarna inte serverar smørrebrød på båtarna och varför får man inte goda korvar och surkål på de tyska?

Josthof
När vi kör av färjan i Puttgarden börjar det mörkna. Man håller på att förlänga Autobahn ända ut mot Fehmarn, vilket är skönt. Hur många gånger har jag inte kört som en galning, med vansinnesomkörningar för att komma i tid till en färja.
På vägen upp stannade vi i Lübeck, som var en vacker Hansastad men blev ohyggligt förstörd under kriget av engelska luftangrepp. Men det är fortfarande trevligt att gå runt i de medeltida gränderna, där några få gamla hus är kvar.
Frågan brukar vara var man skall sova över. Gunnela och jag har hittat Josthof, som ligger i Salzhausen, söder om Hamburg (04172 - 90 980). Det är ett typiskt, romantiskt, hotell i nordtysk stil med en tjusig matsal och underbar mat. Vi fick ett stort dubbelrum med härliga kuddar och duntäcken. Övernattningen,, tillsammans med middagen gick å 190 €, inte särskilt dyrt.

Lång väg
Vi körde kl. 9 på morgonen. GPS:en räknade ut att det skulle ta nio timmar att köra till Paris, vilket blev tio när pauserna kom in. Trafiken var i början lugn, men senare blev den intensiv och en hel del lastbilar, som lustigt nog var svenska. Jag hade för mig att de inte fick köra på söndagar.
När vi tankar, dricker kaffe eller äter så kan vi konstatera att standarden är långt över den svenska. God mat, vänliga , servicemedvetna tyskar och fräscha toaletter, där man få betala, vilket man gärna gör. Inne i Frankrike är maten ännu bättre, men lika rent och snyggt. Man skall undvika att stanna i Belgien där ställena är trista med dålig mat. Men se upp! Bensinmackarna ligger glest i Belgien.
Vi har otur och fastnar i köer vid infarten till Paris. Radion berättar att det blir nya strejker och Sakozy har tagit hem fransmän från Tchad. Det märks att vi är hemma i Frankrike igen.
Gunnela och jag är vid det här laget ganska sega och när vi har kånkat in bagaget och kissat hunden så delar vi på en flaska välförtjänt Champagne, som har väntat i kylen.

Skrivet av Erik Edelstam.
Bilden föreställer min hustru Gunnela och Sushi vid Josthof