Tuesday, December 9, 2008

Ingen reklam i franska TV:n


Vår president, Nicolas Sarkozy, även kallad ”Sarko”, eller helt enkelt Nicolas bland vännerna, har drivit igenom en s.k. reform för den statsägda televisionen. Han vill inte att det skall vara reklam i den statsägda TV:n. Han påstår att det kommer att bli bättre program och en högre kulturell nivå för oss tittare. Vi förstår naturligtvis inte mycket, men vill bara ha intressanta program och bra filmer och varför inte suveräna politiska program som ”C’est dans l’air” på canal 5 (i och för sig statligt) eller det otroliga ”Le Grand Journal” på Canal Plus (tyvärr privat).

Jag tycker att det är en ganska bra reform, även om jag förblir skeptisk. Man frågar sig hur kanalerna skall finansieras? Sarko menar att man skall beskatta mobiloperatörerna, internet och andra mediaoperatörer, vilket gör all kommunikation dyrare. Allmänheten kommer att få betala för Sarkos konstiga idéer. Varför slå sönder något som fungerar bra och som ger bra inkomster till televisionen?

Blir programmen bättre? Kommer France Television kunna slänga ut frågesporter och fåniga shower och istället kunna ta in smalare program, utan att titta på tittarsiffrorna, ungefär som Arte? Kommer folk att bli avskedade när populära program försvinner? Man kommer snart att inse hur dyrt det är att producera bra program och börja dra ned på ambitionerna, ungefär som i Sverige.
Reklamen kommer att vara helt försvunnen 2011, men det blir till slut tittarna som kommer att få betala för Sarkos ”reform”, ungefär 3 % skatt.

Vi kommer att få gå tillbaka till det gamla systemet när presidenten har makt över media. Det är Nicolas Sarkozy som kommer att utse direktören för France Télevision, som om han inte hade tillräcklig makt över Frankrike. Han nominerar sin premiärminister, det är presidenten som skriver under pakter, avhandlingar m.m. Han har en förmåga att finnas överallt.
Det är även presidenten som är chef för armén, som kan lösa upp ”l’assamblée nationale” enligt kapitel 12…Listan är lång över vad han kan göra.
Staten kommer att ha kontroll över media, ungefär som under monopolsystemet när de Gaulle och Pompidou hade makten. och då de utnyttjade TV:n för sina egna syften. Vi har dåliga exempel i totalitära stater som Kina och även i Ryssland, som påstår sig själv vara ett demokratiskt land.

Genom att staten, på grund av finansieringen av France Television, kommer att få makten, så kommer man att få igenom en utslätning av programmen och i slutet, av vårt samhälle. Alla tittar på samma program, eftersom France Television är ett grundprogram, som majoriteten titar på. Alla har inte råd att betala för extra, kommersiella program som Canal + eller TPS. Man kan här börja tala om hjärntvätt, styrt av staten. Vem kan garantera den journalistiska friheten? Det kunde man i alla fall inte göra förut.

Det har varit mycket debatt om reformen i Assamblé nationale, det franska parlamentet, och flera debuteranden från regeringspartiet, UMP, vill bryta mot partilinjen.
Beslutet är avgörande eftersom TV:n är det mest underhållande mediet vi har.

Skrivet av Mikael Edelstam
Foto av författaren

Thursday, December 4, 2008

Vaddå atombomb?


Titta noga på bilden här bredvid. Fotot är inte av så bra kvalitet, men man kan ändå se en hel del. – Vad ser vi då? Jo, en sorglös ung man i kortärmad skjorta med shorts och sandaler. Men vad är det vi skymtar bakom honom? Jo, tro det eller ej, - svampen från en atombomb!
Hur är detta möjligt? Varför har han inte en skyddsutrustning och befinner sig långt, långt bort?
Här i Frankrike är faktiskt sådant möjligt, kanske inte nu, men i alla fall för inte så länge sedan. Även ansvariga personer tenderar att var vårdslösa och ta ett glas vin istället för att tänka.

Fotot föreställer Francis Pailler och är taget 1968 och han är 20 år. Platsen är Muroa i Franska Polynesien. Han tillhörde besättningen på en båt som övervakade proven. Man hängde, i all enkelhet, upp bomben på ställe som kallades ”Nollpunkten”, sedan tuffade båten bort ungefär 25 km, inte längre, och man tittade i fascination när bomben smällde. Det blev en dov, ohygglig smäll, ett intensivt ljus i himmelen, vattnet kokade och alla tittade (utom Francis, som tittade in i kameran) när den enorma svampen utvecklade sig. Han berättar om den apokalyptiska synen som mötte dem senare:
”…Vi återvände till Nollpunkten, d.v.s. lagunen där bomben hade exploderat, för att se på förstörelsen. Vi såg tusentals döda fiskar och kadavren av döda hajar flöt omkring. Alla palmer brann och vi hade inte något som helst skydd mot den intensiva strålningen som fanns på platsen…”
Francis var med om fem tester med atombomber.

Sedan dess är Francis hälsa förstörd.
Han lider bl.a. av tyroidbrist, hjärtproblem och hans DNA har förändrats och många fler problem är att vänta, enligt Marie Curie institutet, som har undersökt honom och skrivit en rapport.
Problemet är bara att militären inte erkänner hans skador, trots att han varit inför flera militärdomstolar.
Sécurité Social, den franska försäkringskassan, klassar honom som 65% invalid, på grund av hans arbete i en urangruva där han arbetade efter värnplikten. – Inte ett ord om fem atombombsprov utan skyddsutrustning!
Han får en pension på 700€ (7 000 kr) per år, den enda inkomsten han har, säger han. Alla veteraner som var med om proven är ursinniga och kräver ersättning för sina lidanden, men det franska militära etablissemanget vänder dem ryggen.

Det finns intressanta siffror kring de franska atombombsproven. – Mellan 1960 och 1996 har omkring 100 000 civila och militärer deltagit i 210 atombombsprov. 1960 gjorde man de första proven i luften i Algeriet och fortsatte med 41 andra i Polynesiens himmel mellan 1961 och 1974. Resten av proven ägde rum under jorden dels i Hoggarmassivet i Algeriet mellan 1961 och 1966, dels i Polynesien mellan 1975 till 1996.
Den nyvalde presidenten Jacques Chirac insisterade, dumt nog, på att genomföra de sista proverna 1996, trots en hel världs protester och bojkotter av franska varor. Franska viner rann i floder i rännstenarna, liksom för att understryka den inbilske Chiracs massiva omdömeslöshet.

Men vad händer nu?
Äntligen vaknar politikerna. Försvarsministern Hervé Morin skall i januari lägga fram ett lagförslag där de hundra tusen strålskadade skall få ersättning, men också den befolkning, i okänt antal, som fanns på provplatserna och som utsattes för strålning. Hur detta skall gå till praktiskt sett är svårt att gissa. Man kan anta att förslaget blir urvattnat och gallringen hård. Politiker och militärer har svårt att erkänna att de gjort fel och uppträtt arrogant och vårdslöst.

Bristen på skyddskläder är typisk. När det radioaktiva molnet från Tjernobyl svepte över Europa, kunde man på TV se hur gränspolisen och tullen på den tyska sidan av gränsen i Strassbourg gick runt i vita skyddsklader och masker och duschade bilar. På den franska sidan var allt som vanligt och gränspoliserna gjorde artigt honör i sina kepis. Den franska TV-reportern gjorde sig t.o.m. lustig över den överdrivna tyska reaktionen.
Men tyskarna hade faktiskt rätt! För något år sedan kom det fram att det visst kom ett radioaktivt moln över Frankrike men att president Mitterand inte ville skapa oro, utan helt frankt lade locket på. Hela historien mörklades. Officiellt sett existerade inte radioaktivitet i Frankrike, utan bara tvärs över floden i Tyskland. – Så det så!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto från Le Parisien

Franska socialister – en enda röd röra


Det franska socialistpartiet har skämt ut sig ordentligt. Alla bråkar med varandra och man har försökt välja en ny ordförande i flera veckor under offentligt käbbel och motsättningar. Partiet blir häcklat och kritiserat i tidningar och i debattprogram i TV. Kandidaterna framstår som själviska idioter, som slänger ur sig floskler och ingen vet egentligen vad de har för program. Och Sarko sitter i Elyséepalatset och gnuggar händerna…

Det har pågått en kongress i veckor och man har bråkat om vilket program man skulle ha. En kommentator sade att socialistpartiet var som ett fotbollslag som kommer till stadion för att spela match och plötsligt får för sig att spela basketboll.
De sista kvarvarande kandidaterna blev Ségolene Royal, som blev besegrad av Sarko i presidentvalet 2007 och borgmästaren i Lille, Martine Aubray, dotter till EU-kejsaren Jacques Delors och mamma till den förhatliga 35-timmars lagen. Royal vill föra politiken mer mot centrum och Aubray vill föra den mer till vänster. Paris borgmästare, Delanoë, som länge var ett ledande namn, dribblades snabbt bort bland intrigerna.

Kongressen väljer inte partiledaren utan denne väljs direkt av medlemmarna, vilket bäddar för krångel. Partiledaren kallas för premier sécretaire, ungefär förste sekreterare, vilket också har föranlett föraktfulla kommentarer från debattprogram i TV. – Förste sekreterare? Serverar hon kaffe och springer ärenden åt partiledaren?
Titeln har sitt ursprung från den gamla goda tiden med centralkommittéer och andra kommunistiska begrepp.

Efter många om och men äger det beramade valet rum. Det visar sig att Martine Aubry vinner över Ségolaine Royale med 42 röster av 34 700 avgivna. Royal protesterar och vill ha omval och anklagelser om valfusk korsar varandra. Några distrikt räknas om och då har Aubrays försprång ökat till 109 röster. Men Royal ger sig ändå inte och hotar med juridiska processer.
Så kan det gå till. Ségolene Royal borde skämmas att inte erkänna sig besegrad.

Martine Aubray kan vara ett bra val för de franska socialisterna. Hon har varit väldigt pådrivande i politiken, har varit företagsledare och är borgmästare i Lille, en uppgift hon lär sköta med den äran. Kanske det blir lite mer profilering.
Ségolene har inte uppvisat några större talanger, men är i alla fall ordförande i en region i sydvästra Frankrike. Hon gör misstaget att redan tala om presidentvalet 2012, utan att konsultera partiet i övrigt och särskilt inte rivalen Aubray. Partiet är delat i två och riskerar att sprängas, även om stödet för Ségo verkar vittra.
Den enda fördelen med käbblet och den röda röran är att det blir uppmärksamhet i tidningarna, även om den är negativ, men det kanske är bättre än den totala tystnaden som rådde förut. Det har inte varit mycket till oppositions politik här i landet. Sarko har tagit alldeles för stor plats. Han skulle definitivt behöva lite tuggmotstånd.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto Martine Aubray och Ségolène Royal från lefigaro.fr